Felix må vara den mest vulgära medlemmen på redaktionen. Men som filmkritiker är det framför allt i dramasektionen i hyrbutiken som du hittar honom. Vi tyckte att det var dags att öppna Felix ögon lite, och introducerade honom till skräckfilmens mörka värld. 

En comeback från min sida ska ägnas åt min första riktiga upplevelse med en slasherfilm.

Jag är killen med mer kärlek för djupt drama med riktigt rörande skådespelarinsatser än en skräckentusiast. Inte så konstigt att min favoritskådespelare heter Richard Jenkins (The Visitor). Men härom helgen var det alltså dags att bli av med slasherfilms-oskulden. Filmen i fråga är A Nightmare On Elm Street. Nyinspelningen från 2010 med fina Rooney Mara i en ledande roll.

Den startar på ett cafe med en kille som blir förföljd i sina drömmar av Freddy. En ökänd barnmördare som reinkarnerats som hämndlysten drömdemon. Killen har svårt att bli betrodd. Men när han tillsammans med flera ungdomar dör under mystiska omständigheter blir det mer och mer uppenbart att Freddy är i farten, och att de som möter hans sylvassa klor går en smärtsam död till mötes.

Det ska sägas att jag aldrig sett originalet. En skam. Men fasen, jag gillade filmen. Hela grejen med Freddy, hans äckliga händer, hans ansikte och fullkomliga brist på empati. Inte för man ska heja på en seriemördare. Men på något sätt är han… fascinerande!

För att vara min första upplevelse med den här genren blev jag inte besviken. Men på grund av vissa för uppenbara misstag räcker det inte hela vägen. Visst, handlingen är inte det viktigaste i en slasher film. Men jag har ju min känsliga sida. Som sagt.

Skådespelarna kräver jag inte så mycket av i det här sammanhanget. De ska springa runt skrika och till slut inte räcka till. Det levererar de flesta. Kyle Galler gör ett dugligt jobb på skrik fronten. Mara visar sin stjärnglans. Vad mer behövs?

Har du filmbrist? Se A Nightmare On Elm Street. Men rusa inte till närmaste filmbutik. Be en vän göra det istället.

Text: Felix Lenntorp Svensson